Måste skriva av mig.
Jag vet att det aldrig kommer bli vi mer. Vet heller aldrig om vi någonsin ses igen. Men jag ska leta upp dig, jag har lovat mig själv att jag ska träffa dej, på ett eller annat sätt. Jag har trängt undan känslorna i en låda i hjärtat för jag orkar inte tänka på dej, på allt, jag saknar dej sjukt. Jag vet inte om jag har gett upp. Nej det har jag inte.. Du är kvar med samma folk, du lever kvar i samma damm. Det övergivna huset, det minns jag såväl. Tankarna dras till dig men tvingar bort känslorna, dem orkar jag inte med.
Du ska veta att hur du än ser ut, vad du än gör , om du flyttar så kommer jag hitta dig, jag ska på ett eller annat sett få träffa dej igen, bara få se ditt ansikte igen. 2 år har gått, tiden går snabbt. Tiden går , tiden går. Varje gång jag är i åhus där vi va tittar jag om du är där, leter med blicken efter dej. Min väg har varit lång, du vet ALLT. Men du kanske har glömt ?.
Satte jag något spår som hade betydelse ? , skitsamma, du satte spår i mig , du gick raakt in i hjärtat på mig, dem som går in i mitt hjärta kommer aldrig ut igen. Varför var du så underbar, kallar dej fortfarande för syster, för det är du, du kommer alltid vara min " förlorade " syster, vi var systrar , .
vi ksulle ju göra så mycket.
Klarar inte skriva mer.Det gör ont. vi ksulle ju göra så mycket.
Amelia Perlinski jag älskar dej.
Ditt namn glömmer jag aldrig, syster.
Kommentarer
Postat av: linda
sjukt fin blogg! :)
Trackback
